Recension: Allt som blir kvar
Författare: Sandra Beijer
Utgivningsår: 2016
Handling:
Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.
Mitt omdöme:
Jag tror att det här riskerar att bli en ganska spretig recension, helt enkelt för att jag inte riktigt vet vad jag tycker om boken. Eller åtminstone hur jag ska uttrycka det jag tycker. Men jag gör väl ett försök.
För det första; Språket. Sandra Beijer är en otroligt skicklig skribent. Hennes sätt att skriva är fantastiskt rörande och nästan varje ord är så vackert att det nästan gör lite ont. Inga klagomål på den fronten alltså, språket var helt klart det bästa med boken.
För det andra; Karaktärerna. Det är nog mest här jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig. För jag vet egentligen inte riktigt vad jag känner för de här personerna. Om jag ens känner någonting alls. De gjorde ärligt talat inte något större intryck på mig. Tyckte de flesta var rätt så intetsägande, samtidigt som de var ganska osympatiska. Jag hade svårt att känna igen mig i någon av dem, vilket inte behöver vara något fel egentligen. Man kan ju inte fånga varje läsares drag, erfarenheter och referensramar i sina karaktärer. Men samtidigt brukar det åtminstone finnas någon jag kan sympatisera med och känna igen mig i, om än bara lite. Jag tycker att författaren har gjort ett bra jobb i att få fram Matildas känslor, jag grät liksom redan i kapitel 1. Men annars kände jag inte så mycket för karaktärerna och deras relationer.
Och för det tredje; Berättelsen. Även här är jag lite osäker på vad jag vill säga. För jag tycker inte att det egentligen händer så mycket. Det är väl snarare en inre resa för Matilda, vilket inte är en dålig sak i sig. Tvärt om, ofta fungerar sådana typer av berättelser väldigt bra. Men samtidigt är storyn rätt spretig och jag saknar lite en röd tråd.
Nu låter det kanske som att jag verkligen inte gillade den här boken. Så är det inte. Den var ganska bra. Som sagt väger språket upp de delar jag inte gillade lika mycket och jag kommer antagligen läsa Sandra Beijers eventuella framtida verk. Men Allt som blir kvar är nog inte en bok jag kommer minnas särskilt länge tyvärr.
