biblioteket

Recension: Stardust

Recensioner stardust Permalink0
 
 
Författare: Neil Gaiman

Utgivningsår: 1999
 
Handling: 
Stardust is an utterly charming fairy tale in the tradition of The Princess Bride and The Neverending Story. Neil Gaiman, creator of the darkly elegant Sandman comics and author of The Day I Swapped My Dad for Two Goldfish, tells the story of young Tristran Thorn and his adventures in the land of Faerie. One fateful night, Tristran promises his beloved that he will retrieve a fallen star for her from beyond the Wall that stands between their rural English town (called, appropriately, Wall) and the Faerie realm. No one ever ventures beyond the Wall except to attend an enchanted flea market that is held every nine years (and during which, unbeknownst to him, Tristran was conceived). But Tristran bravely sets out to fetch the fallen star and thus win the hand of his love.
 
Mitt omdöme:
Den här boken är knappt 200 sidor lång. Jag gillar Neil Gaiman och jag har sett filmatiseringen av boken, vilken jag också tycker mycket om. Så jag förväntade mig helt klart att tycka om Stardust som bok också, och att kunna läsa ut den ganska fort. Men jag har hållt på med den från och till sedan november. Jag har aldrig riktigt känt mig manad att läsa den, helt enkelt för att jag tyckte den var ganska tråkig.
 
Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att känna så. Tempot är relativt högt, språket är lättsamt och roligt och det händer en hel del under karaktärernas resor. Men varje sida liksom hasade sig fram för mig. Jag kände aldrig att jag riktigt kom någon av karaktärerna nära heller. För mig var det en ganska ytlig bekantskap på något sätt, och jag hade lite svårt att ta dem på allvar. Jag tror jag hade lite svårt att komma in i världen också, som även den kändes lite som en ytlig bekantskap. Den är väldigt fantasifullt skapad, men jag saknar ett djup. Jag tyckte mycket var tokigt och knasigt för sakens skull, vilket jag har lite svårt för. 
 
Språket är dock bra, jag gillar Neil Gaimans sätt att skriva. Men själva berättelsen han skapat föll mig inte riktigt i smaken den här gången. Nej, då har han roligare saker man kan läsa tycker jag.
 

Recension: Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse

Allmänt, Recensioner husfrid Permalink0
 
Författare: Alison Bechdel

Utgivningsår: 2006
 
Originalets titel: Fun Home: A family tragicomic
 
Handling: 
Den kylige och krävande familjefadern Bruce Bechdel var engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemby. Först under collegetiden upptäckte Alison, som nyligen själv kommit ut som lesbisk, att hennes far var homosexuell.
   Bara månader efter hennes upptäckt avled fadern och efterlämnade i sitt arv ett familjemysterium för sin dotter att lösa. I den här banbrytande, extremt kritikerrosade, bästsäljande grafiska memoaren kartlägger Alison Bechdel sin sköra relation till sin bortgångne far. I hennes händer blir familjens historia en kraftfull och subtil berättelse, återupplevd med humor, fylld med litterära anspelningar och hjärtekrossande detaljrikedom.
 
Mitt omdöme:
Det har nog aldrig tagit mig såhär lång tid att läsa en grafisk roman som den här. Flera veckor har jag jobbat mig igenom den här. Inte för att jag inte gillar den, men den är rätt så tung på något sätt. Jag kunde inte "bara" flyga genom sidorna som jag så ofta gör annars med den här typen av bok.
 
Jag gillar illustrationsstilen. Den är enkel och ganska monoton, men det passar berättelsen. Trots enkelheten har karaktärerna mycket uttryck i hur de är illustrerade och de blir väldigt levande. Illustrationerna lyfte berättelsen helt enkelt, utan att distrahera från det som händer.
 
Själva berättelsen då. Som sagt är den ganska tung och man får verkligen gå in på djupet i Alisons familj och särskilt i hennes relation till sin far. Jag tycker man lär känna dem alla, men samtidigt som det där djupet finns så får jag ändå känslan att det finns mycket mer att gräva i. Komplexiteten i varje relation och person är väldigt påfallande och författaren har på ett trovärdigt sätt fått fram hur mycket som finns inom en människa. Förstår ni vad jag menar då? Att det inte går att riktigt känna någon helt och hållet, att en person har så många tankar, känslor och erfarenheter utanför den relation man själv har till dem. Ens föräldrar till exempel. De har ju ett helt liv som inte har att göra med en själv, trots att man lever så tätt in på dem. De har ett förflutet och ett eget känsloliv som man egentligen inte känner till. Just det kommer fram väldigt tydligt i den här berättelsen.
 
Det var väldigt intressant att läsa om Alisons far och deras relation till varandra. Hur nära de bitvis var, samtidigt som det fanns en väldigt stor distans dem emellan. Även om hennes far inte alltid framstod som särskilt sympatisk så tycker jag att hon har berättat om honom på ett väldigt fint sätt. Ett verkligt sätt. Över lag är berättarstilen väldigt vacker och atmosfären i boken är genomgående lite nostalgisk och ja; fin. Så jag kan verkligen rekommendera Husfrid. Den är annorlunda mot andra grafiska romaner jag läst.
 

Recension: We have always lived in the castle

Recensioner we have always lived in the castle Permalink0
 
Författare: Shirley Jackson

Utgivningsår: 1962
 
Handling: 
Merricat Blackwood lives on the family estate with her sister Constance and her uncle Julian. Not long ago there were seven Blackwoods - until a fatal dose of arsenic found its way into the sugar bowl one terrible night. Acquitted of the murders, Constance has returned home, where Merricat protects her from the curiosity and hostility of the villagers. Their days pass in happy isolation until cousin Charles appears. Only Merricat can see the danger, and she must act swiftly to keep Constance from his grasp.
 
Mitt omdöme:
Vanligtvis skriver jag mina recensioner direkt efter att ha läst ut boken, men med den här var jag lite slarvig på den punkten. Så jag har säkert glömt vissa detaljer jag annars skulle tagit upp, men jag får väl göra mitt bästa helt enkelt.
 
Det som står ut mest för mig är stämningen och atmosfären. Tonen i boken är mörk, men på ett lite "barnsligt" sätt om man kan säga så. Den är ganska creepy och man blir liksom lite illa till mods när man läser, vilket jag gillar. Jag visste inte alltid vad som pågick, det kändes som att Merricat var en väldigt opålitlig huvudperson. Den aspekten var snyggt utförd och gav berättelsen en ny nivå. 
 
Karaktärerna vet jag inte vad jag tycker om riktigt. De passade alla väldigt bra in i berättelsen och i relation till varandra. Jag tycker att alla hade ett syfte och förde berättelsen framåt på ett bra sätt. Men jag tror inte att jag tyckte om någon av dem direkt. Merricat var intressant, men lite irriterande. Rätta mig om jag har fel, men i början av boken har jag för mig att det nämns att hon är 18 år gammal. Jag kan ha fel. Men hon kändes verkligen inte som en 18-åring. Otroligt barnslig i sin framtoning. Men på sätt och vis passar det väl hennes karaktär antar jag. Hon har ju inte alla hästar hemma alltid. Constance var lite intetsägande i kontrast till Merricat. Lite mjäkig, samtidigt som det finns en styrka när det kommer till att skydda sin syster och sig själv. Folket i byn var rätt obehagliga på det stora hela och hela dynamiken dem emellan och mellan dem och systrarna var snyggt utfört.
 
We have always lived in the castle var nog inte riktigt min grej, även om det fanns delar jag gillade. Jag tyckte bara inte lika mycket om den som så många andra verkar göra. Men en helt okej bok på det stora hela.
 
Till top