Recension: Vi är en
Författare: Sarah Crossman
Utgivningsår: 2015
Utgivningsår: 2015
Handling:
Sextonåriga Grace och Tippy är sammanvuxna tvillingar, förenade vid höften. De delar bokstavligt talat allt. De är två individer med egna känslor, rädslor och hemligheter, men ändå en. När familjen inte längre har råd med privatundervisning måste tvillingarna för första gången börja i en vanlig skola. Hierarkierna är stenhårda och korridorerna fyllda av nyfikna blickar, elaka viskningar och rykten. Men för första gången kan de skaffa riktiga vänner, och kanske till och med snudda vid något som tidigare varit otänkbart - den stora kärleken. Men så tvingas Grace erkänna att hon inte mår bra och plötsligt står tvillingarna inför ett omöjligt val.
Mitt omdöme:
Jag lyssnade på en översatt version av den här boken som ljudbok. Det ångrar jag faktiskt lite. Inte för att ljudboken var dåligt producerad eller uppläst. Inte för att översättningen var dålig. Men jag tror att jag förlorade något när jag inte läste boken fysiskt och i sitt ursprungsspråk. För jag har läst några passager nu i efterhand och de är fantastiskt vackra, och även om jag tyckte att boken kändes välskriven så har det där riktigt vackra gått förlorat lite.
Men jag kan ju bara "bedömma" boken i den version jag har tagit in den. Och jag gillade den. Vi är en var en helt okej bok. Dock tror jag inte att jag kommer minnas den särskilt länge. Den tog inte tag i mig lika starkt som jag hade hoppats helt enkelt. Men som sagt, väldigt välskriven och jag testar gärna annat av den här författaren.
Karaktärerna fastnade jag aldrig riktigt för. Inte någon av dem. De var liksom alla bara helt okej. Grace är ju den man får mest inblick i och jag gillade nog henne bäst i slutändan. Hon är så vänlig och det var intressant att se världen ur hennes ögon. Hennes relation med Tippy kändes som en väldigt fin och "vanlig" syskonrelation, trots att deras situation i allra högsta grad är unik. Men Tippy som individ kände jag aldrig någon starkare koppling till. Inte heller deras övriga familj och vänner. De var alla, som jag redan sagt, helt okej. Men mot slutet grät jag lite, lite grann. Så jag antar att jag faktiskt brydde mig lite om dessa karaktärer ändå.
Så ja, jag är en smula underväldigad av den här boken. Men den var ju samtidigt ganska bra, missförstå mig rätt. Bara inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig.
