biblioteket - Recension: Onanisterna

Recension: Onanisterna

13 Maj 2016 • 16:21 • Recensioner • onanisterna • Permalink • 0

Författare: Patrik Lundberg

Utgivningsår: 2014

Handling:

Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.
Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.
Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.
Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.

Mitt omdöme:

Onanisterna var väldigt intressant att läsa. Jag kände igen mig i så mycket, men ändå inte. Det var intressant att läsa en bok som utspelade sig söderöver. Jag bor själv i Skåne, så jag kände igen många av ställena Kim befinner sig på när han och hans vänner lämnar Sölvesborg. Jag kunde framförallt känna igen mig i småstadskänslan. Jag kunde känna igen längtan efter någonting annat, någonting större. Att drömma och inte riktigt våga. Men också i att inse att det lilla, det man alltid har haft, inte är så dumt ändå. En mening som verkligen fastnade var någonting om att både ha rötter och vingar.

Kim tyckte jag jättemycket om. Jag kunde relatera till honom på flera sätt. Och jag gillade att han var så öppen. Han törstade efter någonting nytt. Han ville lära sig och uppleva saker. Hans kompisgäng var rätt roliga och det var tydligt hur nära de stod varandra. Överlag kändes den här berättelsen verklig. Nästan som om författaren bara satt ord på sin egen uppväxt (har ingen aning om hur författaren växte upp, men det var känslan jag fick).

Ibland kunde dialogen kännas en aning onaturlig. Bara ibland dock, men tillräckligt för att jag skulle störa mig lite grann på det. Och jag var väl inte överdrivet intresserad av all fotboll, men det ligger ju hos mig och inte boken. Om inte annat passade det in i berättelsen. Men på det stora hela var språket väldigt fint. Jag vill gärna läsa mer av Patrik Lundberg, hans sätt att skriva föll mig verkligen i smaken.