Recension: Alvin Eldpojken
Författare: Stina Engelbrecht
Utgivningsår: 2007
Handling:
Djupt inne i de ångermanländska skogarna utmed Höga kusten lever eldpojkarna, som sprider ljus och värme under mörka nätter. Men en höst uppstår missnöje och osämja mellan eldpojkar från olika gläntor och deras facklor slocknar. Rådvill och ensam söker sig Alvin ut i skogen, där han möter en älva vid en tjärn. Tillsammans sluter de ett förbund…
Mitt omdöme:
Jag snubblade över den här boken på Storytel och tyckte att omslaget var så fint, så jag bestämde mig för att lyssna. Den är ju inte direkt lång, så varför inte liksom? Och det var en superfin liten historia. Författaren läser in boken själv och gör ett riktigt bra jobb, hennes röst och inlevelse passade berättelsen perfekt.
Boken har en väldigt sagolik ton och sättet den är skriven på är mycket atmosfäriskt. Det var nog det jag gillade mest med den här boken. Skrivsättet och tonen som genomsyrade den. Världen blev väldigt levande och den här hopen med varelser och väsen passade in alldeles utmärkt.
När det kommer till karaktärerna kände jag väl inte mig superinvesterad i någon av dem. Inte för att jag inte tyckte om dem, men ingen av dem lämnade väl något större intryck. De var fina och samspelade väl, men jag kommer nog inte minnas dem särskilt mycket i framtiden. Alvin var väl den jag tyckte om bäst, och också den som vi får lära känna mest. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Liljenkonvalj var också en av dem som fastnade lite mer hos mig. Tyckte hon var fin och stod lite i kontrast till de andra på något sätt.
Så Alvin Eldpojken var en fin liten berättelse som nog passar lite äldre barn. Vissa ord var lite smått gammeldags och kanske svåra att förstå. Men som sagt, fin och väl värd att läsa. Dock inte en bok som jag kommer läsa om.
