Recension: Harry Potter and the Cursed child
Författare: J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne
Utgivningsår: 2016
Utgivningsår: 2016
Serie: Harry Potter #8
Handling:
It was always difficult being Harry Potter and it isn’t much easier now that he is an overworked employee of the Ministry of Magic, a husband and father of three school-age children.
While Harry grapples with a past that refuses to stay where it belongs, his youngest son Albus must struggle with the weight of a family legacy he never wanted. As past and present fuse ominously, both father and son learn the uncomfortable truth: sometimes, darkness comes from unexpected places.
While Harry grapples with a past that refuses to stay where it belongs, his youngest son Albus must struggle with the weight of a family legacy he never wanted. As past and present fuse ominously, both father and son learn the uncomfortable truth: sometimes, darkness comes from unexpected places.
Mitt omdöme:
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här pjäsen. Det är svårt att säga huruvida den var bra eller ej, eftersom detta trots allt bara är en del av upplevelsen. Ett manus. Berättelsen är menad att upplevas på scen. Men jag får väl ta vad jag har och utgå från det.
För det första; Det var så sjukt att ha en ny Harry Potter-berättelse. Nostalgin slog mig som en jäkla boxare. Och jag grät nästan, bara nästan, för att jag fick en liknande känsla när jag öppnade den här boken som jag brukade få när en ny HP-bok släpptes. Men jag ser ändå inte det här som "den åttonde Harry Potter-berättelsen". För mig står bokserien och den här pjäsen separat. För de är så olika, de har ganska olika ton tycker jag. Vilket visserligen är förståeligt.
Det var väldigt roligt att få lära känna Albus och Scorpius. Älskar att de är så nära vänner. Och jag älskade så klart att få följa trion igen. Men tyvärr blev jag lite besviken när det kommer till karaktäriseringen av de karaktärer vi redan känner. Jag tycker att någonting saknades liksom. De kändes inte riktigt som sig själva, så som jag och miljontals andra läsare lärt känna dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att känna såhär dock. Jag bara vet att jag inte riktigt kände igen de karaktärer jag älskar mest av alla.
Berättelsen var lite hoppig ibland. Den kändes nästan frenetisk då och då. Och jag var lite smått uttråkad på sina ställen. Men det fanns också scener som var otroligt spännande och engagerande. Känslofyllda och rörande. Men jag vet inte. Stora delar upplevde jag som ganska splittrade.
Så jag älskade inte The Cursed Child. Men det var kul läsning över lag. Och jag hade mer än gärna sett pjäsen. Kanske hade min upplevelse blivit lite mer positiv då?
