Recension: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Utgivningsår: 2014
Utgivningsår: 2014
Handling:
Britt-Marie är faktiskt inte passivt aggressiv. Det är bara det att smuts, repor och felaktigt organiserade besticklådor får henne att skrika på insidan. Hon har just lämnat ett 40-årigt äktenskap och liv som hemmafru, och det enda arbete hon kan få finns i Borg, ett finanskrisdrabbat litet samhälle vid en väg där allt utom den ölstinkande pizzerian är nedlagt eller till salu. Britt-Marie avskyr fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är sannerligen inte början på en underbar vänskap.
Men när byns ungdomslag behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. När Britt-Marie dessutom blir utbjuden på dejt av en polis och bryter handen i ett solarie finns det ingen återvändo.
Men när byns ungdomslag behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. När Britt-Marie dessutom blir utbjuden på dejt av en polis och bryter handen i ett solarie finns det ingen återvändo.
Mitt omdöme:
Jag blir mer och mer övertygad om att Fredrik Backman är en av de bästa svenska författarna just nu. Hans böcker är så oerhört unika på något sätt. Man känner liksom direkt igen sättet berättelsen är skriven. Det är välbekant, på ett positivt sätt.
Jag blev jätteglad att Britt-Marie fick en egen bok. Hon var en av de karaktärer jag först tyckte väldigt illa om i Min mormor hälsar och säger förlåt. Sedan kommer ju mer fram, som det alltid gör. Som gör att man förstår henne lite bättre. Att få gå ännu djupare på henne som karaktär i den här boken tyckte jag väldigt mycket om. Hon är fortfarande oerhört enerverande många gånger, men man får samtidigt den här andra sidan av henne. Den som älskar och vill ta hand om de hon bryr sig om. Att allt hon någonsin gjort egentligen har varit för andra.
Sidokarktärerna är lika fantastiska som de alltid är i Backmans romaner, särskilt gillade jag Sami. Över lag tyckte jag alla funkade himla bra ihop, som en hel ensambel eller vad man säger. Det märktes hur mycket de brydde sig om varandra och om Borg, fast det knappt fanns någonting kvar. Och fotbollen sedan, som liksom håller ihop byn.
Skrivsättet är kvickt och roligt, som vanligt i Backmans böcker. Det är så många dråpliga och rappa meningar genom boken, särskilt i början, att det vackra nästan försvinner. Men bara nästan. Jag tänker hela tiden att Fredrik Backman skriver så himla kul, vilket han gör. Men han har samtidigt en oerhörd förmåga att fånga upp en när man läser med dessa vackra meningar som gör upp hela berättelsen. Så man skrattar och gråter och ler lite åt det fina.
Jag gillade inte den här boken riktigt lika mycket som En man som heter Ove, men Britt-Maries historia får ändå nästan full pott.
