Författare: Gunila Ambjörnsson

Utgivningsår: 1999

Tänk om man kunde resa bakåt i tiden. Och om man då kunde ändra på sånt som blivit fel. Vad skulle hända sen? När man kom tillbaka. Om man kom tillbaka...

 

Om inte Emma suttit i kastanjen den där dagen skulle det aldrig ha hänt. Och om inte hennes bästa kompis svikit skulle hon inte ha suttit i kastanjen. Om inte Emma blivit tvungen att flytta till Gamla Stan. Om hon inte varit så ensam den hösten. Och om inte den där gamle klockaren dykt upp och gett henne ett uppdrag. Om inte om hade varit...

 

Den här boken vann jag när jag gick i mellanstadiet någon gång. Sedan dess har den samlat damm i någon låda, tills jag hittade den för ett tag sedan hos mina föräldrar. Det är synd att jag inte läste den när jag först fick den, jag tror jag hade gillat den mer då. Jag gillade den nu också, men den hade passat mig hur bra som helst när jag gick i mellanstadiet.

 

Huvudkaraktären Emma är lätt att tycka om och sympatisera med. Hon har lite problem hemma, hennes bästa vän växer ifrån henne etc. Tyvärr har hon även drag som är lätt att irritera sig på, åtminstone gjorde jag det. Hon känns otroligt barnslig och lite smågnällig under stora delar av boken. Visserligen är hon bara 12/13 år, men hon känns bitvis yngre än så. Dock försvinner detta lite framåt slutet. Bortsett från det är hon modig och hon har hjärtat på rätta stället. Hon vill hjälpa personerna i sin omgivning helt enkelt.

 

Bokens starkaste del var när Emma åkte tillbaka i tiden, särskilt första gången. Jag önskar att man fick uppleva det mer, tiden hon spenderar i sin egna tid var inte alls lika intressant. Jag önskar också att man hade fått veta mer om Sofies liv och Matilda och Oskar. Man visste ju hur det gick för de karaktärerna, men det hade varit kul att få en ännu större inblick i deras liv.

 

Trädet och tiden var en söt bok som jag, som sagt, antagligen hade uppskattat mer som mitt mellanstadie-jag. Men jag gillade den nu också och det var kul att läsa en svensk bok om tidsresande.