Recension: Spökslottet
Författare: Margit Sandemo
Utgivningsår: 1982
Serie: Sagan om Isfolket #7
Handling:
När unge Tancred paladin träffade en vettskrämd flicka i skogen blev han för första gången förälskad. Men då han senare sökte efter henne fann han ett slott som inte existerade längre och en kvinna som varit död i många år... Var det hela en mardröm eller höll han på att bli galen? Kunde det möjligen vara isfolkets märkliga arv som spelade honom ett spratt?
Mitt omdöme:
Ännu en Isfolket-bok! Jag är inte på humör för annat just nu, så ni får ursäkta bristen på variation här på bloggen för tillfället.
Det här var nog den bok i serien jag hittills brytt mig minst om. Missförstå mig rätt, den är fortfarande väldigt underhållande och spännande på alla sätt och vis. Men det fanns aspekter som gjorde att jag inte kände mig lika engagerad som jag brukar göra.
Ett sådant exempel är Tancred, som är en av denna boks huvudkaraktärer. Det är inte så att jag ogillar honom direkt, men jag tyckte bara att man inte riktigt får lära känna honom lika väl som andra karaktärer i serien. Även kärlekshistorian, om än fin, kändes lite abrupt. Lite insta love liksom. Annars brukar relationerna växa fram lite långsammare, men här blir Tancred blixtförälskad direkt. Men jag tyckte ju om dem tillsammans i slutändan.
Jessica var en aning intetsägande ibland, men jag tyckte ändå om henne. Hon var vänlig och klok, även om hon kanske är lite naiv ibland. Men hon var lite rolig liksom. Och jag kunde känna igen mig i hennes försynthet också, alltid trevlig att kunna relatera till en karaktär.
Språket är som vanligt fint och eget, det skapar en särskild stämning som passar berättelsen så bra. Jag älskade slutet på den här boken och hoppas så himla mycket att vi får en större inblick i en viss karaktärs liv i nästa bok. Som jag tänker sätta igång med nu på en gång, så ni kan nog räkna med ännu en Isfolket-recension snart.
