biblioteket

 

Efter att bara sett femstjärniga recensioner av den här boken blev jag helt klart intresserad av att plocka upp den själv också. Den lät intressant och jag har tyckt om att följa Anna Ahlund på Debutantbloggen det senaste året. Tyvärr blev jag faktiskt lite besviken. Jag tyckte absolut om boken, men jag tillhör inte den där femstjärne-skaran.

 

Om vi börjar med karaktärerna så hade jag lite svårt att knyta an till dem. John tyckte jag om, men jag glömde hela tiden att han heter just John. Lite intetsägande ibland, även om han förde berättelsen framåt på ett ganska bra sätt. Frank är väl den som står ut mest, men som jag nog också ogillar mest. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att känna så. Antar att jag tyckte det var onödigt mycket velade och drama från hans sida. Men klart en av de mer minnesvärda karaktärerna i boken. Caroline och Elli var bra sidokaraktärer. Gillade båda, men jag önskar bara att vi hade fått lite mer av John och dem ihop. Lite mer utveckling där liksom.

 

Nu låter det kanske som att jag inte tyckte om boken alls. Så är det absolut inte. Det bästa är ändå hur den är skriven. Anna Ahlund skriver riktigt bra. Hennes språk är vackert och medryckande. För trots att detta knappast är min nya favoritbok så sträckläste jag stora delar av den, mycket på grund av språket. Det är fina beskrivningar av både omgivningar och känslor.

 

Så jag läser gärna framtida böcker av den här författaren i framtiden, även om hennes debut kanske inte alltid föll mig i smaken lika mycket som för så många andra läsare.