Recension: Jane Eyre
Författare: Charlotte Brontë
Utgivningsår: 1847
Utgivningsår: 1847
Handling:
Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle mr Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.
Mitt omdöme:
Jag är väldigt glad över att äntligen ha läst Jane Eyre. Och jag förstår verkligen varför så många älskar den här boken. Det är väl kanske inte min nya favoritbok direkt, men det var ett sant nöje att få läsa om Jane och hennes liv.
När man först möter Jane är hon väldigt ung. Bara tio år tror jag. Och jag tycker författaren har lyckats väldigt bra med att fånga en ung Janes röst. Här etableras hennes personlighet. Hur hon står upp för sig själv. Hur hon hanterar de situationer hon hamnar i. Och hennes intelligens. När Jane sedan växer upp sker detta väldigt smidigt, om man kan säga så. Skiftet mellan barn och vuxen kvinna känns naturligt och Janes kärna finns kvar från barndomen, men den utvecklas. Hon utvecklas och mognar utan att förlora sin essens. Och jag fullkomligt älskade henne. Hon är så självständig och vänlig. Smart som tusan. En ny favoritkaraktär helt klart. Hon kändes som en riktig person.
Boken är fantastisk underhållande att läsa när hon kommer till Thornfield Hall och möter Mr Rochester. Deras interaktion var fantastiskt skriven. Hur hon retar honom och hur hon sakta men säkert faller för honom. Att hon inte låter honom köra över henne, trots att han på många sätt skulle kunna göra det. Och det var så fint att se hur mycket de faktiskt älskar varandra. Mr Rochester som karaktär sedan vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till. Som sagt, det är hans interaktion med Jane som jag gillade allra mest med boken. Och på det stora hela tycke jag om honom också. Men så finns det ögonblick där han irriterar mig lite. Hur han resonerar kring vissa saker. Men som sagt, överlag ingen större fara på taket.
Boken blir lite seg typ från sidan 400 och kanske 80 sidor framåt. Och tempot är överlag ganska långsamt, men utöver de här 80 sidorna eller så, gjorde det ingenting. Jane Eyre är inte en bok man tar sig igenom på en eftermiddag, men det är väldigt fint att få återvända till Jane under en lite längre tid än så. Har du inte läst den här boken än så tycker jag verkligen att du borde göra det.
