Recension: Tuck everlasting
Författare: Natalie Babbitt
Utgivningsår: 1974
Handling:
Doomed to - or blessed with - eternal life after drinking from a magic spring, the Tuck family wanders about trying to live as inconspicuously and comfortably as they can. When ten-year-old Winnie Foster stumbles on their secret, the Tucks take her home and explain why living forever at one age is less a blessing that it might seem. Complications arise when Winnie is followed by a stranger who wants to market the spring water for a fortune.
Mitt omdöme:
Jag lyssnade på den här boken som en ljudbok, vilket jag i stort sett aldrig har gjort förr. Jag vet inte riktigt om det var min grej riktigt, hade lite svårt att fokusera ibland. Men kul att testa i alla fall! Då och då hade jag lite svårt för mannen som läste berättelsen. Egentligen var det väl inget större fle på honom, men han lät så jäkla gnällig när han skulle läsa dialog-bitarna i boken. Men allt som allt ingen större fara på taket.
Det jag gillade allra bäst med den här berättelsen var familjen Tuck och deras historia. Hela grejen med bäcken och deras odödligthet och vad de hade varit med om under sina långa liv var det absolut bästa. Jag hade gärna sett att det hade fått ta upp en ännu större del. Miles historia var nog den jag gillade bäst, eller kanske snarare den som jag var mest engagerad i. Hans förflutna är så himla sorgligt.
Winny gillade jag helt okej. Det märks att hon är väldigt ung, men hon är modig och vill verkligen göra allt för att hjälpa sina nya vänner.
Tuck everlasting var en fin bok, jag hade gärna testat att läsa den "på riktigt", i en fysisk bok någon gång. Jag vet inte om jag kanske hade gillat den ännu mer då, om jag hade sluppit den smått gnälliga berättaren.
