Recension: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Författare: Emma Hamberg
Utgivningsår: 2013
Serie: Rosengädda #2
Handling:
Tessan och hennes get Bella har flyttat in i Rosengäddas förfallna stationshus. Tapeterna flagar och murbruket förfaller men hoppet om att förvandla förfallet till en mysig bykrog brinner starkare än allt annat. Samtidigt som hon spacklar och målar provlagar hon vinångande vilsvinsgrytor.
Brandmannen Jonny sitter ensam i sin enorma tv-soffa med ett par 3D-glasögon på näsan, tittar på en dokumentär om delfiner och gråter. När han inte klarade årets fys-test så försvann snabbt det gamla livet. Nu får han istället på egen hand sköta pappersjobb på Rosengäddas lilla jourstation.
Rafael kliver av tåget i Rosengädda med sina fladdrande svarta Armani-kläder. Elegant som få och med en doft av hemligheter, dekadens och äventyr flyttar han in i det stora godset Smörkulla.
Brandmannen Jonny sitter ensam i sin enorma tv-soffa med ett par 3D-glasögon på näsan, tittar på en dokumentär om delfiner och gråter. När han inte klarade årets fys-test så försvann snabbt det gamla livet. Nu får han istället på egen hand sköta pappersjobb på Rosengäddas lilla jourstation.
Rafael kliver av tåget i Rosengädda med sina fladdrande svarta Armani-kläder. Elegant som få och med en doft av hemligheter, dekadens och äventyr flyttar han in i det stora godset Smörkulla.
Mitt omdöme:
Först var jag lite smått besviken att Bror inte skulle vara en särskilt närvarande karaktär i den här boken, eftersom jag tyckte så himla mycket om honom i den första. Men det gjorde inte så mycket. För det här boken gjorde mig så fantastiskt glad!
Det här är en riktigt feel-good berättelse. Lite smått galen, högt tempo, kul språk och fantastiska karaktärer. För det är just karaktärerna och deras interaktion och relationer till varandra som är det absolut bästa med boken. Jag mindes inte Tessan från första boken riktigt, mer än att hon lagade mat. Och herregud vad man blir hungrig av att läsa om hennes maträtter. Allt låter så himla gott! Som person gillade jag henne, att hon kör på och kämpar för vad hon vill. Några få gånger kunde jag störa mig lite på hur hennes tankeflöde var skrivet, eller vad man ska säga. Det blev lite mycket ibland, lite spretigt och hoppigt. Men oftast var det inget direkt problem.
Min stora favorit var helt klart Jonny. Jag blev fullkomligt kär i denna brandinspektören. Det gick inte att låta bli att känna med honom. Och det var så fint att få följa hans utveckling genom boken, från att sitta och gråta till delfinfilmer för sig själv, till personen han är när boken tar slut. Och det är ganska intressant egentligen, hur Jonny och Tessan kompletterar varandra. Hon är mer utåtriktad, full fräs liksom, och han tillbakadragen och håller allt inom sig. Men båda är starka, och deras vänskap var ett mycket fint inslag i berättelsen.
Jag kan knappt vänta till nästa bok i serien kommer. För första gången någonsin var jag lockad att läsa kapitlet i slutet av boken, som är ett smakprov på nästa bok. Men jag väntar till i vår, när jag kan få resten av berättelsen också.
