biblioteket

 

 

Under flera tillfällen tänkte jag att den här boken borde alla tonåringar läsa. Som en obligatorisk bok i högstadiet eller något. För den är väldigt effektiv i vad den försöker framföra tycker jag. Att någonting som kan verka oskyldigt, någonting som bara är ett skämt, kan påverka någon annan människas liv på sätt som man kanske inte hade kunnat tänka sig.

 

Så ett väldigt viktigt ämne alltså, och jag tycker författaren sköter det bra. Att låta Hannah berätta sin berättelse genom kassettband var väldigt effektivt och det förde fram berättelsen på ett väldigt bra sätt. Man ville fortsätta läsa, man ville veta vad som fanns på de där bandet. Kassetterna bröt upp boken på ett snyggt sätt, som gjorde att man inte ville lägga den ifrån sig. Och jag tycker även att författaren har lyckats skapa en väldigt stark röst åt Hannah. För mig är hon och hennes berättande det absolut bästa med boken.

 

Clay kunde jag störa mig lite på dock och jag vet egentligen inte riktigt varför. Jag förstår hans syfte och det var väl bra att få perspektivet från någon av de som är med på banden, men han störde lite tyckte jag. Jag kunde inte sympatisera med honom lika mycket som jag skulle vilja. Jag tycker även att man inte riktigt får lära känna honom ordentligt. Han är liksom "the good guy", rakt igenom. Även om han säger att han har fel och brister, vilket jag är säker på stämmer. Men jag tycker han kändes lite platt, lite tråkig och lite störande.

 

Men i slutändan var Thirteen reasons why en väldigt stark läsupplevelse. Det är en bok som antagligen stannar kvar hos läsaren, en bok som påverkar och sätter igång tankar hos de som läser den.

 

Update: Kände att jag behövde lägga till några tankar nu när jag har funderat över den här boken en stund. Jag gillade den här boken, som ni säkert ser i den övriga delen i recensionen. Men jag ville bara lägga till någonting jag funderat över idag, och snälla rätta mig om jag har fel! Den här boken hanterar ett väldigt känsligt ämne och missförstå mig rätt; jag tycker absolut inte att man ska låta bli att skriva om känsliga ämnen - tvärtom! Men faktum är att den här boken har gjort ett självmord till någon sorts skattjakt. En jakt på vad som egentligen hände visserligen, men fortfarande någon som liknar en skattjakt. Ju mer jag tänker på det är jag osäker på huruvida det representerar det här ämnet på ett bra sätt. Som berättargrepp i en bok funkar det väldigt bra - men är det det bästa sättet när det gäller någonting så här pass allvarligt? Någonting som många människor har haft att göra med, direkt eller indirekt. Det kanske det är? Om det sätter igång tankar hos folk, om det skapar diskussion. Vet inte ens om det här lilla tillägget tillför någonting eller om man ens förstår vad jag menar, men jag ville bara ha med dessa tankar i recensionen också. Kan eventuellt sänka betyget till 3 1/2 stjärnor så småningom.