biblioteket

Recension: Torsdagsbarn

Recensioner torsdagsbarn Permalink0
 
Författare: Sonya Hartnett

Utgivningsår: 2000
 
Originaltitel: Thursday's child
 
Handling: 
Harper Flute växer upp på den dammiga landsbygden i Australien under 1930-talets svåra depression. Hennes familj försöker desperat överleva fattigdomen och misären. När livet blir allt hårdare försvinner Harpers yngre bror Tin ner i jorden under husets veranda. Där gräver han en labyrint av tunnlar – en underjordisk värld full av mörka hemligheter.
 
Mitt omdöme:
Torsdagsbarn var lite annorlunda än de böcker jag vanligtvis läser, men jag gillade den. Egentligen finns det inte så mycket konkret handling att tala om, utan det är snarare en berättelse om den här familjen och deras svårigheter och sorger under hårda tider.
 
Det bästa med boken är sättet den är skriven på, eller kanske snarare själva språket. Det är vackert, men inte på ett särskilt poetiskt sätt. Tonen är mörk, men ändå med en underton av oskyldighet. Denna oskyldighet, som jag antar kommer från Harper som är berättarrösten, försvinner mer och mer allt eftersom boken fortskrider. Allt eftersom saker och ting blir svårare för familjen.
 
Av karaktärerna gillade jag Tin mest, vilket kanske är lite konstigt. Han är ju faktiskt inte med i berättelsen på ett särskilt aktivt vis, samtidigt som att han är närvarande hela tiden. Konceptet med feral children tycker jag är jätteintressant över lag, och jag gillade att han fick leva sitt liv som han ville. Att viljan att gräva, och söka trygghet på så sätt, var starkare än att vara ovan jord med sin familj.
 
En fin liten bok alltså, som går väldigt fort att läsa. Jag blev faktiskt intresserad av att kolla upp fler av författarens verk (hon blev tydligen först publicerad när hon var 15!).
 
Till top