Recension: Sherlock Holmes äventyr
Författare: Arthur Conan Doyle
Utgivningsår: 1892
Utgivningsår: 1892
Originalets titel: The adventures of Sherlock Holmes
Handling:
Om man frågar vem som är den mest kända gestalten i detektivromanernas värld, är svaret givet, Sherlock Holmes, och endast två namn i hela världslitteraturen torde kunna jämföras med hans. Hamlet och Robinson Crusoe.
Denna volym innehåller tolv av de mest berömda kriminalfallen, bl. a. En skandal i Böhmen, De rödhårigas förening, De fem apelsinkärnorna och Det spräckliga bandet.
Sidney Pagets orginalillustrationer bidrar till den rätta stämningen, ett regnigt London, sparsamt upplyst av matta gaslyktor, eller den leende engelska landsbygden, som inte är så fridfull som man skulle kunna tro.
Denna volym innehåller tolv av de mest berömda kriminalfallen, bl. a. En skandal i Böhmen, De rödhårigas förening, De fem apelsinkärnorna och Det spräckliga bandet.
Sidney Pagets orginalillustrationer bidrar till den rätta stämningen, ett regnigt London, sparsamt upplyst av matta gaslyktor, eller den leende engelska landsbygden, som inte är så fridfull som man skulle kunna tro.
Mitt omdöme:
Som det står i handlingen så består den här boken av flera olika kortare berättelser. De publicerades i en tidning en och en som jag förstår det, och jag gissar att det är på det sättet de här berättelserna gjorde sig allra bäst. För när man läser dem så här, en efter en, så blir det lite kaka på kaka. Varje fall är uppbyggd på ungefär samma sätt, och även om man inte visste hur mysteriet skulle komma att lösas, så visste man alltid att det skulle göra det. Detta gjorde att det blev lite småsegt att ta sig igenom hela boken.
Men jag kan tänka mig att det var väldigt underhållande att följa Sherlock Holmes när berättelserna först publicerades i tidningarna. För han är en oerhört speciell och rolig karaktär. Han vet om hur bra han är och skyr inte att erkänna det. Den här originalversionen av Sherlock var dock lite mindre arrogant eller vad man ska säga, än vad jag annars har varit van att se honom i andra tolkningar. Det var också roligt att få se fallen ur Watsons ögon, och hur tydligt det är att han beundrar sin vän och hans förmågor.
Skrivsättet var lättsamt, men gammeldags (såklart). Dock tror jag inte att det är språket som har fått de här berättelserna att leva vidare över åren, utan snarare den mycket underhållande Sherlock själv.
