biblioteket

Recension: The Iron Daughter

Recensioner the iron daughter Permalink0
 
Författare: Julie Kagawa

Utgivningsår: 2010
 
Serie: The Iron Fey #2
 
Handling: 
Half Summer faery princess, half human, Meghan has never fit in anywhere. Deserted by the Winter prince she thought loved her, she is prisoner to the Winter faery queen. As war looms between Summer and Winter, Meghan knows that the real danger comes from the Iron fey—ironbound faeries that only she and her absent prince have seen. But no one believes her.

Worse, Meghan's own fey powers have been cut off. She's stuck in Faery with only her wits for help. Trusting anyone would be foolish. Trusting a seeming traitor could be deadly. But even as she grows a backbone of iron, Meghan can't help but hear the whispers of longing in her all-too-human heart.
 
Mitt omdöme:

The Iron Daughter var faktiskt något av en besvikelse. Första boken gillade jag hur bra som helst, men den här kändes lite ’meh’. Den var rörig liksom, och det kändes som om händelserna var framtvingade på något sätt. Seriens första bok var mycket mer spännande och underhållande, och jag saknade även de influenser från Shakespears En midsommarnatts dröm som funnits tidigare. De finns ju nu också, men inte alls lika tydligt. Jag minns att början av första boken kändes ganska förutsägbar och var fylld av klichéer, men att det försvann efter ett tag. Tyvärr höll det i sig under i stort sett hela boken den här gången.

 

Någonting annat jag måste ta upp är kärleks-triangeln som finns med i boken. Jag är vanligtvis inte något stort fan av dessa trianglar, men ofta är de ändå okej framställda. Men i The Iron Daughter känns även detta framtvingat, utan några djupare resonemang eller känslor som backar upp det hela. Jag vet inte, det kanske bara är jag som är trött på att huvudpersonen så ofta ska slitas mellan två andra personer. Åtminstone när det inte är snyggare utfört.

 

Dock finns det ju faktiskt aspekter av den här boken som jag tyckte om också. Styrkan ligger i karaktärerna. Eller vissa av dem i alla fall. Puck är min favorit, det går att förbise allt det där andra bara man får läsa hans scener. Ironhorse var också väldigt underhållande. Megan är en okej huvudperson. Jag kan reta mig lite på henne emellanåt, men det är inte så ofta. Ash tycker jag är lite småtråkig, men annars har jag väl inget annat att klaga på hos honom direkt. Det är alla sidokaraktärer och varelser gör det här världen lite mer levande. Grim, Leanansidhe, halvbloden vi får träffa, och så vidare. Goblins, redcaps och alla andra.

 

Jag vet inte om jag är så sugen på att fortsätta med serien. Kanske om jag hittar resten av böckerna billigt någonstans. Det är synd, eftersom första boken var så bra. Men men, så kan det vara.

 

 
Min recension av The Iron King.
Till top